Titeln säger allt,de senaste veckorna har jag känt mig ensam och så men det var inte förrän igår som jag insåg att jag har börjat stöta bort mina vänner och att jag hellre sitter ensam än är med någon annan. Vet inte varför det blev såhär men det är klart som fan att det gör ont. Jag känner att jag vill prata med någon men det finns absolut ingenting att säga och hur som helst så vet jag inte vem jag ska prata med som faktiskt förstår mig och inte försöker skoja bort det bara. Jag tänker hela tiden på alla saker jag har missat i livet som jag skulle göra allt för att få tillbaka,saker som jag saknar och saker som jag kastat bort. But im not running,i wont hide. Det bästa vore antagligen att släppa ur mig alla känslor osv så att jag slipper gå runt och tänka på det,men varje gång jag gör ett försök så växer klumpen i halsen så pass att jag inte får fram ett enda ord.Det kan vara så att jag är en aning avundsjuk på de som kan gå vidare utan problem,ett trauma för mig är någonting som jag kommer se så fort jag stänger ögonen resten av livet. Och jag hoppas (och är ganska säker) på att ingen kommer läsa det här,för jag skriver endast för att skriva av mig.